ElinSusannaAhlfors

Ju längre in på dagen vi kom igår desto sämre mådde jag. På kvällen mådde jag verkligen jätteilla och stupade i säng redan vid 9. Hela natten var fylld med illamående och magont. Tänkte att "faan snart måste jag väl upp och spy också" Men jag klarade mig.

Spenderade hela förmiddagen idag i sängen, världens mensvärk, ont i halsen, kände mig småfebrig och illamående. Jobb var inbokat vid halv 2. Försökte bli av med passet men det gick inte så tänkte att "äsch, det är bara 3 timmar, har stått ut längre dagar än så med lite feber." Som tur var så fixade bästa Martin så att Mike och Alexandra hämtade upp mig och körde mig till jobbet..

Står kassan, känner mig ovanligt varm och slö. Gör ingen grej av det, säger till chefen att jag är lite seg bara. Det går ca en halvtimm. Uffe kommer fram och säger:
Oj du ser lite blek ut Elin, mår du bra?
Jag: nja jag mår lite konstigt faktiskt.
Funderar på att ringa Matilda och kolla om hon kan komma tidigare.
Uffe: Ja gör det, jag går och kollar med Kim om det finns någon annan lösning annars.

Ringde upp Matilda men hon befann sig i Sthlm och skulle inte vara i Nynäs fören 4 så det var kört. Efter det gick Uffe och ett äldre par kom fram till kassan och skulle handla lite. Gardinen de ville ha gick inte att blippa så jag började kika på artikelnummret när det började flimra framför ögonen. Blinkade några ggr men det försvann inte.
Damen: Oj hur är det egentligen? Mår du dåligt?
Jag: Jaa jag mår faktiskt lite dåligt.

Försöker fokusera men känner hur benen viker sig och jag försöker greppa tag i disken och sen blir allt svart. Vaknar upp på golvet av att damen ruskar lite lätt i mig och frågar om jag vet vad jag heter. Jag svarar. Hon ropar på Uffe och min Chef och plötsligt står det massor med folk runt mig.
"Oj vad pinsamt" får jag ut mig. 
"Nä här kan du ju inte ligga lilla Elin, jag bär in dig i personalrummet" säger Uffe och upp åker jag.
Tårarna rinner utan att jag riktigt vet varför. Ringer mamma för att kolla om hon kan köra hem mig. Har till och med svårt att prata pga av gråten i halsen. Kändes som jag var 10 år igen. Hade ju varken gjort mig illa eller mådde lika dåligt längre.

Vet inte riktigt varför det hände. Kan juinte haft så hög feber för jag hade tagit alvedon innan jag åkte till jobbet. Men det var väl en blandning av allt säkert. Kroppens sätt att säga att
"NÄ NU FAN RÄCKER DET!"

Och nu är jag tillbaka i sängen.. eller aa nu och det senaste 4 timmarna :P Jag skulle lyssnat på både min man och min bästa vän som sa till mig att faktiskt inte gå till jobbet. Men envis som jag är gick jag ju ändå och tji fick jag. Men nu vet jag iaf hur det känns att svimma och att om det börjar flimra framför ögonen så ska man visst dirket sätta sig ner! :P