stupid
varför är det så lätt att bli irriterad på små saker?
Det är ju så sjukt fåning att man vill skratta åt sig själv när man tänker efter.
Jag är lätt mästarinna på att bli tjurig för ingenting. Och det värsta är att det håller i sig länge. (typ en hel dag, 2 om man har otur) Sen brukar det såklart gå över, jag är ingen långsint människa. Men om det därimot kommer upp igen några dagar efter så blir jag ju såklart irriterad över det igen.
Och det hjälper inte ett dugg att diskutera det heller för då blir jag bara mer irriterad. Säkert för att de jag blivit irriterad över är så sjukt fåningt att jag om det diskuteras så framstår ju jag som en fåntratt, och det går ju inte? Sån är ju inte jag? Och jag har väl aldrig fel, eller gör nått fel?
Det är iaf vad jag lyckats printa in i mitt huvud, I guess!
Jag har insett att det är så jag tänker, men jag förnekar det gärna. När jag bara sitter och pratar om det kan jag utan problem säga, "jag har inga problem med att ha fel" men hjärnan tänker ju "jag har aldrig fel så det finns inga problem" Jag har aldrig tänkt på det förut men har väl märkt det för att jag bor med en likadan. Då var det plötsligt någon annan som påstod att jag hade fel. Och ni kanske förstår att våra diskussioner aldrig är friska.
Skillnaden på oss är bara att Jag blir irriterad och han är bara lugn (på utsidan, vet att han kokar inombords egentligen) och förstår inte vad jag brusar upp för.
Jag har funderat lite på mig själv senaste tiden. Hur jag var som person innan och hur jag är nu. Jag har kommit fram till att Fredrik har fått mig att växa i mig själv. Det känns som att jag vågar mer, jag vågar sätta mig i situationer där det händer att jag kan göra fel. Jag satte mig aldrig i såna förut, var jag osäkert frågade jag innan jag ens försökte. Matlagning är ett exempel. Jag har såklart lagat mat innan men då vart det klagomål över att köttet var lite bränt eller att såsen var för tunn m.m. När man får höra sånt varje gång eller när man verkligen ansträngt sig och gjort en middag till någon blir man bara less och slutar göra det.
Nu är det jag som står för en stor del av matlagning, bara för att Fredrik tvingade mig att göra `som jag vill´. Det fanns inte ens i min värld förut. Nu exprementerar jag hej vilt med olika kryddor och råvaror.
Gud så jag babblar, kände bara för att skriva av mig.
Blir nog myskväll med C ikväll, hoppas Fredrik vill ansluta också efter matchen:)
Det är ju så sjukt fåning att man vill skratta åt sig själv när man tänker efter.
Jag är lätt mästarinna på att bli tjurig för ingenting. Och det värsta är att det håller i sig länge. (typ en hel dag, 2 om man har otur) Sen brukar det såklart gå över, jag är ingen långsint människa. Men om det därimot kommer upp igen några dagar efter så blir jag ju såklart irriterad över det igen.
Och det hjälper inte ett dugg att diskutera det heller för då blir jag bara mer irriterad. Säkert för att de jag blivit irriterad över är så sjukt fåningt att jag om det diskuteras så framstår ju jag som en fåntratt, och det går ju inte? Sån är ju inte jag? Och jag har väl aldrig fel, eller gör nått fel?
Det är iaf vad jag lyckats printa in i mitt huvud, I guess!
Jag har insett att det är så jag tänker, men jag förnekar det gärna. När jag bara sitter och pratar om det kan jag utan problem säga, "jag har inga problem med att ha fel" men hjärnan tänker ju "jag har aldrig fel så det finns inga problem" Jag har aldrig tänkt på det förut men har väl märkt det för att jag bor med en likadan. Då var det plötsligt någon annan som påstod att jag hade fel. Och ni kanske förstår att våra diskussioner aldrig är friska.
Skillnaden på oss är bara att Jag blir irriterad och han är bara lugn (på utsidan, vet att han kokar inombords egentligen) och förstår inte vad jag brusar upp för.
Jag har funderat lite på mig själv senaste tiden. Hur jag var som person innan och hur jag är nu. Jag har kommit fram till att Fredrik har fått mig att växa i mig själv. Det känns som att jag vågar mer, jag vågar sätta mig i situationer där det händer att jag kan göra fel. Jag satte mig aldrig i såna förut, var jag osäkert frågade jag innan jag ens försökte. Matlagning är ett exempel. Jag har såklart lagat mat innan men då vart det klagomål över att köttet var lite bränt eller att såsen var för tunn m.m. När man får höra sånt varje gång eller när man verkligen ansträngt sig och gjort en middag till någon blir man bara less och slutar göra det.
Nu är det jag som står för en stor del av matlagning, bara för att Fredrik tvingade mig att göra `som jag vill´. Det fanns inte ens i min värld förut. Nu exprementerar jag hej vilt med olika kryddor och råvaror.
Gud så jag babblar, kände bara för att skriva av mig.
Blir nog myskväll med C ikväll, hoppas Fredrik vill ansluta också efter matchen:)
Vad skulle jag göra utan dig?
Kommentarer
Postat av: ems
Hej babe :) Vad roligt att höra att du har det bra! :) Du kan allt, bara att kasta sig hejvilt utåt och hoppas på det bästa. Ta hand om dig, kommer hem den 22a, hoppas du är på fest humör den helgen! Puss gumman :)
Trackback
